Ja, nu kunde jag inte sova igen... Tror i och för sig jag har sovit lite väl mycket de senaste nätterna, är ju trots allt ledig! När jag inte kan sova ligger jag och tänker, å tänker å tänker... på allt mellan himmel och jord. Jag tänker på min egen barndom, många lyckliga och varma stunder. Jag tänker på händelser i världen, hur människan tänker, varför en del människor väljer att göra vissa saker osv. Jag är intresserad av hur vi funkar. Kanske inte biologiskt utan mer psykologiskt. Är jag kunnig – nej, det tycker jag inte. Kan jag beskriva saker i termer eller utifrån psykologiska termer – nej. Kan jag slänga mig med olika behandlingsord och bara sådana där ”bra att välja/kunna” psykologiska ord – nää,. Men jag är stolt över att vara en tänkande människa. En människa som vågar att tänka och som inte bara lever på och i sitt lilla ”bubbla”-liv. Utan jag kan kritiskt se på mina egna aktiva val, hur jag tänker osv. (Ger mig själv inte enbart kritik, utan har börjat träna på att ge mig själv en klapp på axeln ibland också! Till er alla självkritiker där ute – det är svårt men det går med lite träning, nytänkande och vilja!)
Idag började jag min vaka med att tänka på min barndom. Eller igår morse när jag kom upp så lyste solen in i hela lägenheten och förgyllde varje rum. Det är något som jag älskar med gamla lägenheter, deras stora rum, högt till tak och enorma fönster – det ger solen en möjlighet att skina in och livet känns liksom då lite lättare! Detta tänkte jag på och kom att tänka på ett minne från förr. Jag brukade sova hos min mormor och morfar. Morfar sov i sitt rum på nedervåningen och mormor och jag uppe, i hennes sovrum. (Morfar snarkade så de hade sen länge varsitt sovrum). På sommarmorgnarna när jag vaknade hos dem, så va jag för det första alltid så där skönt utvilad. Som man bara kan vara när man mår riktigt bra och känner sig trygg. Sen luktade det alltid så underbart gott. En blandning av lite nytvättat, gammaldags tvål, nybryggt kaffe (på donpedro såklart) och frisk sommarluft! När jag vaknade hade mormor alltid redan gått upp. Jag såg henne sitta där på balkongen i sin blåa morgonrock med blixtlås fram. Satt med parasollen utvecklad i skuggan med morgonkaffet och tittade ner mot älven. Kanske tog hon och rensade lite i blommorna på balkongen också. Jag låg bara kvar och njöt. Solen tittade in genom fönstret. När jag blundade så dansade liksom solstrålarna över mina ögonfransar och en massa vackra färger blandades och fyllde mig med en sån lyckokänsla! När jag sedan valde att gå upp och öppnade dörren ut så fylldes näsborrarna av alla dessa underbara dofter ännu mer än tidigare, de bara liksom vällde över mig. Nu också med blandningen av morfars härliga nyrakade doft. Han hade sånt därnt vitt raklödder som var så där gräddigt. När jag gick ut på balkongen så fylldes jag av sån där innerlig lycka och värme. Där satt min mormor och morfar och bara väntade på att lilla jag skulle vakna. Tänk att få känna sig så betydelsefull och känna sig så sedd och accepterad och respekterad för den man är! Att få känna sig så älskad!
Tror att detta är lite till förklaringen till varför jag älskar när solens strålar dansar in i vårt hem! Då får jag återigen uppleva det där lyckoruset och jag vet hur älskad jag är! Sedan ger det mig en påminnelse om allt det vackra som finns i världen och alla de goda människorna med stora hjärtan! Solens strålar får mig att bli övertygad om att det goda kommer besegra det onda!
